Bukspottkörtelcancer är svår att diagnostisera eftersom sjukdomen vanligtvis utvecklas länge utan symtom. I sin doktorsavhandling forskar Sini Keskinen i ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer för att personer med ökad risk ska kunna identifieras, följas upp och få en diagnos så tidigt som möjligt.
Prognosen vid bukspottkörtelcancer är dålig och sjukdomen är en av de vanligaste orsakerna till cancerrelaterade dödsfall i Finland. Bukspottkörtelcancer upptäcks vanligtvis först när sjukdomen redan har spridit sig. En tidig diagnos är viktig, eftersom det då finns bättre möjligheter att operera och inleda behandling medan sjukdomen ännu går att behandla. Uppskattningsvis 10–15 procent av all bukspottkörtelcancer är kopplad till ärftlig benägenhet. Det är viktigt att identifiera personer med ärftlig risk så att de kan erbjudas ändamålsenlig uppföljning.
Jag blev intresserad av forskningsområdet när jag under min specialistutbildning på kliniken för klinisk genetik mötte personer från familjer med ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer. Några av mina nära vänner hör också till en av dessa familjer, vilket gav mitt yrkesmässiga intresse en personlig dimension. Jag berördes djupt av sorgen hos anhöriga som hade förlorat närstående i bukspottkörtelcancer och av deras rädsla för att själva insjukna eller se en anhörig insjukna. Det var svårt att berätta att vi inte visste vad som låg bakom den ärftliga benägenheten som förekom i familjerna. Den dåliga prognosen vid bukspottkörtelcancer fick mig också att fundera på om vi verkligen inte kan göra något för att förhindra att dessa människor, som är friska idag, senare ska dö i bukspottkörtelcancer. Vid den tiden fanns det ännu ingen nationell samsyn i Finland om vilka personer som borde följas upp eller hur uppföljningen skulle genomföras. Det pågick inte heller någon forskning om orsakerna till ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer.
Ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer kan vara kopplad till kända cancersyndrom eller ärftlig pankreatit. I sådana fall kan personer som bär på en sjukdomsorsakande genvariant erbjudas regelbunden uppföljning. Ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer kan också förekomma inom familjer utan att den genetiska orsaken är känd.
Även om nära anhöriga till personer som har insjuknat i bukspottkörtelcancer kan hänvisas till uppföljning, kan vi inte vara säkra på vilka personer i familjen som faktiskt löper en ökad risk när den bakomliggande orsaken är okänd. I framtiden är det viktigt att identifiera de genetiska orsakerna till ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer i familjer. Då kan vi bedöma varje anhörigs risk mer individuellt och erbjuda uppföljning till de personer som verkligen behöver den. Om uppföljningen riktas till rätt personer vid rätt tidpunkt kan det också ha stor betydelse för kostnadseffektiviteten, säger Sini Keskinen.
För att bukspottkörtelcancer ska kunna botas måste den upptäckas och opereras i ett mycket tidigt skede. Därför är det viktigt att ta reda på om uppföljning av personer med hög risk faktiskt fungerar: kan bukspottkörtelcancer upptäckas tidigare och kan uppföljningen förbättra personens överlevnad? En uppföljning som inte ger någon tydlig nytta kan orsaka onödig oro och är dessutom kostsam för samhället.
Kliniskt arbete och forskning
Sini Keskinen blev medicine licentiat 2016 och specialist i medicinsk genetik 2025. Hon arbetar som klinisk genetiker vid Genomiklaboratoriet vid Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS).
Hälften av arbetstiden tillbringar hon vid SASKI, centrumet för screening av medfödda metabola sjukdomar, och den andra hälften vid laboratoriet för medicinsk genetik. På SASKI består arbetet bland annat av att tolka screeningresultat och rapportera dem till barnläkare. Inom den medicinska genetiken skriver hon utlåtanden om genetiska undersökningar tillsammans med sjukhusgenetiker och planerar och sammanställer genpanelundersökningar. Att utveckla verksamheten och bidra med sin expertis i olika lokala och nationella arbetsgrupper är också en viktig del av arbetet.
Jag är aktivt med bland annat i den kliniska styrgruppen för FICAN West, Västra Finlands cancercentrum, samt i delprojekt 7 inom programmet för individualiserad medicin som stöds av social- och hälsovårdsministeriet, projektet för sällsynta cancersjukdomar och cancersyndrom samt den arbetsgrupp för cancer som består av kliniska genetiker. Jag har också varit med och planerat och grundat en ny nationell grupp för molekylär profilering. Målet är att samla ett brett nätverk av experter inom olika områden av cancerbehandling och diagnostik och att ta fram gemensamma nationella rekommendationer och arbetssätt för molekylär profilering och molekylär diagnostik av cancer. Målet är att säkerställa en jämlik behandling för patienterna i hela Finland.
Keskinen inledde sin forskarkarriär 2020, då hon tillsammans med Hannele Koillinen, specialist i barnneurologi och klinisk genetik vid ÅUCS, och professor Minna Pöyhönen började bygga upp en forskargrupp för att undersöka orsakerna till ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer. År 2022 inledde Keskinen sina doktorandstudier vid Åbo universitet. Koillinen och Pöyhönen är nu hennes handledare.
Den första delen av min forskning är en prospektiv studie där jag undersöker de genetiska orsakerna till ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer i familjer. Vi använder exomsekvensering för att hitta genetiska faktorer som kan förklara varför bukspottkörtelcancer förekommer i dessa familjer. I den andra delen studerar jag retrospektivt patienter med bukspottkörtelcancer som har behandlats inom Egentliga Finlands välfärdsområde och som har konstaterats ha ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer. Den tredje delen är en systematisk översikt och metaanalys av hur effektiv uppföljningen av personer med ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer är. I den fjärde delen undersöker jag ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer i en enskild familj med hjälp av long-read-helgenomsekvensering.
Nationellt och nordiskt samarbete
Genom sin doktorsavhandling har Keskinen blivit en etablerad expert på ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer i Finland.
År 2022 ombads jag leda den nationella arbetsgruppen för ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer. Vi har arbetat aktivt för att öka kännedomen om området. Vår viktigaste bedrift hittills är den första nationella rekommendationen för uppföljning av ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer, som publicerades i Lääkärilehti 2024.
Rekommendationen innebär att patienter i målgruppen kan få regelbunden bilddiagnostisk uppföljning, och den har bidragit till att harmonisera uppföljningsrutinerna i Finland. Sedan 2024 heter vår arbetsgrupp Finnish Familial and Hereditary Pancreatic Cancer, eller FinFHPC, Consortium. Inom konsortiet leder jag den nationella FinFHPC-studien. I framtiden vill vi undersöka hur effektiv uppföljningen är och vilka psykologiska effekter den har. Vi hoppas också att forskningen ska möjliggöra utveckling av biomarkörer och AI-baserade verktyg för tidig upptäckt av bukspottkörtelcancer.
År 2025 utvidgades det nationella forsknings- och utvecklingsarbetet till nordisk nivå. Keskinen ledde grundandet av NordFHPC-konsortiet, som samlar experter från alla de nordiska länderna. Målet är att harmonisera uppföljningen av ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer genom att ta fram gemensamma nordiska rekommendationer.
Den tredje delen av min doktorsavhandling är en systematisk översikt och metaanalys som vi genomförde tillsammans med styrgruppen för NordFHPC-konsortiet. Den systematiska översikten och en nordisk enkät om de nuvarande uppföljningsrutinerna kommer att utgöra grunden för framtida gemensamma rekommendationer. Ett annat mål för NordFHPC-konsortiet är att standardisera hur patientuppgifter och prover samlas in inom uppföljningen, så att de kan användas i framtida gemensamma forskningsprojekt. Vi vill också skapa en virtuell biobank för gemensam biomarkörforskning.
Utöver projekten om ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer har Keskinen publicerat flera artiklar om intressanta och sällsynta patientfall som hon mött i sitt kliniska arbete, tillsammans med de yrkespersoner som deltagit i vården.
Kunskap om orsaken hjälper till att styra uppföljningen
Att identifiera den bakomliggande orsaken till ärftlig benägenhet för bukspottkörtelcancer har praktisk betydelse för genetiska undersökningar av anhöriga och för bedömningen av individens risk. Det kan också påverka när uppföljningen ska inledas och vilken uppföljningsmetod som ska användas. Kunskap om den genetiska orsaken kan dessutom göra det möjligt att undvika onödig uppföljning för personer som inte har ärvt den genvariant som är kopplad till den ärftliga benägenheten.
Om vi inte känner till orsaken måste vi för säkerhets skull följa upp alla nära anhöriga som bedöms ha en hög risk. Genom att undersöka hur effektiv uppföljningen faktiskt är kan vi få kunskap om vilka riskgrupper som bör följas upp och vilka som inte behöver uppföljning, när uppföljningen bör börja och hur effektiv den använda metoden är.”
Keskinen arbetar med olika forskargrupper beroende på forskningsprojekt.
Mina handledare spelar en viktig roll och jag får snabbt kontakt med dem. Vi diskuterar också många vardagliga frågor kring forskningen tillsammans, och de har stöttat mig under hela resan. Forskargrupperna består också av experter från många olika områden, och det har varit både roligt och lärorikt att arbeta tillsammans med dem. Jag vill särskilt lyfta fram biostatistikerns viktiga roll i en forskargrupp. Det är något som jag kanske först har förstått fullt ut när min egen forskning har gått framåt.”
Min forskarkarriär har varit mångsidig. I alla mina forskningsprojekt har jag byggt upp nätverk av experter kring forskningsområdet och samarbetat med specialister inom olika områden. Samarbetet med experter lokalt, nationellt och internationellt är givande, och man lär sig alltid något nytt. Genom samarbete lär man sig också att se frågor ur olika perspektiv och att förstå att saker sällan är helt svartvita. I en bra grupp finns en varm gemenskap och en avslappnad atmosfär. Människor ska känna att de vågar diskutera saker öppet och föra fram sina egna åsikter.”
En forskares dag
I praktiken utför Keskinen sitt forskningsarbete på samma kontor som under sina vanliga arbetsdagar. Det är arbetets karaktär som förändras. En forskares dag kan vara varierad, med möten och flera projekt som går framåt samtidigt.
Ibland känns det som om arbetet under forskningsledigheten till och med är mer hektiskt än det vanliga arbetet, eftersom det är så många saker på gång samtidigt. Samtidigt ger forskningen flexibilitet. Det finns inget fast dagsschema, utan jag kan anpassa dagen efter behov. Jag försöker göra största delen av forskningen under forskningsledigheten, men en del av forskningsarbetet spiller oundvikligen över till den vanliga arbetstiden och kvällarna. Ansökningstider för forskningsanslag måste också hanteras när de kommer.”
Långa perioder av forskningsledighet gör det lättare att fokusera på forskningen. Finansieringen från Tyks-stiftelsen har varit oerhört viktig för mig, och jag är mycket tacksam för att stiftelsen redan tre gånger har finansierat min forskning. Forskningsanslagen gör det möjligt för mig att ta ledigt från mitt ordinarie arbete och koncentrera mig helt på forskningen. Att forska vid sidan av det ordinarie arbetet eller på kvällarna är ansträngande och i längden helt enkelt för tungt.”
Alla tre delar av Keskinen doktorsavhandling pågår samtidigt: två befinner sig i den sista kommentarsrundan och den tredje är i analysfasen.
Målet är att ha minst tre forskningsartiklar färdiga och publicerade senast i början av 2027. Därefter börjar jag arbeta med inledningen och sammanfattningen av doktorsavhandlingen. Den tidigaste möjliga tidpunkten för disputationen är hösten 2027. FinFHPC-studien fick ett positivt utlåtande från etikkommittén vid Egentliga Finlands välfärdsområde våren 2026, och förhoppningsvis kan vi börja rekrytera patienter mot slutet av året. Just nu söker vi ett stort europeiskt forskningsanslag för NordFHPC-konsortiets verksamhet. Efter den systematiska översikten kommer vi sannolikt också att publicera en artikel baserad på den nordiska enkätstudien. Till slut är målet att tillsammans publicera gemensamma nordiska rekommendationer för uppföljning.”
Keskinen är medveten om att det, vid sidan av en karriär som klinisk genetiker och forskare, är viktigt att ta hand om sitt eget välbefinnande och komma ihåg att njuta av livet.
För mig innebär det små stunder av avkoppling mitt i vardagens virrvarr, promenader med hunden, motion, trädgårdsarbete och tid med vänner och min partner. Men det allra bästa sättet att landa efter en krävande dag är mina egna fyra- och sexåriga barn. När jag är med dem finns det ingen tid att fundera på svåra kommentarer om en artikel eller en lång att-göra-lista. Man kan bara vara och leka i stunden.
