10.10.2022
Magistern i hälsovetenskaper, sjukskötare Johanna Olli bereder sin doktorsavhandling i vårdvetenskap om stöd för delaktighet för barn med funktionsnedsättning. Temat kom fram i sjukskötarens eget arbete med barnneurologiska patienter. Hon ser det som forskarens skyldighet att omsätta forskningsresultaten i praktiken.
Johanna Olli funderade i sitt arbete på barnneurologiska vid Kymmenedalens centralsjukhus på hur vårdarbetet kunde göras ännu bättre.
Jag ville läsa allt som skrivits om ämnet – men det fanns ju just inget alls! Någon borde alltså undersöka och skriva om ämnet, så varför inte jag? Jag hade njutit av att öva på forskningsfärdigheter redan när jag slutförde sjukskötarstudierna. Forskningen smakade bra även senare när jag förberedde min pro gradu-avhandling för magisterexamen i hälsovetenskaper. Jag insåg också att gradu-avhandlingen bara är en ytlig skrapning av det vårdarbete inom barnneurologin som intresserar mig.
För Olli är det viktigt att med hjälp av vetenskap utveckla praxis, undervisningen och ledarskapet inom vårdarbetet.
Naturligtvis måste sjuksköterskorna ha kunskap om medicin, psykologi, pedagogik och många andra områden, men inget av dem räcker för att besvara den viktigaste frågan inom vårdvetenskapen: vad gör behandlingen behandlande? Det räcker ju inte med att bara behandla sjukdomen, man måste också vårda människan.
Johanna Olli
Till ämnet för doktorsavhandlingen valdes delaktighet och stöd för delaktigheten bland barn med funktionsnedsättning.
Jag vill ta reda på hur helt små och även barn som ännu inte talar bättre kan bemötas som huvudpersonerna i sitt eget liv, sin rehabilitering och sin vård, dvs. låta deras synpunkter påverka beslut som berör dem. Enligt finsk lagstiftning har de rätt till detta.
Sakta men säkert
Olli talar gärna om vikten av s.k. långsam forskning:
I dag lägger man alldeles för stor vikt vid forskningen, och det sker på bekostnad av en djupgående förståelse och kvalitet. Jag skulle önska att en hög hastighet inte skulle betraktas som det enda möjliga eller enda goda sättet. Själv har jag lärt mig mycket just för att jag har varit långsam. Jag har lärt mig av forskningsmaterial om möten mellan barn och vuxna, hur viktigt det är att ibland stanna upp och lyssna och se, så att man kan se annorlunda, lösgöra från det gamla och förstå något nytt.
Jag är mycket tacksam för att ÅUCS-stiftelsen genom att erbjuda en långvarig arbetsplats och genom arbets- och resestipendier har gjort det möjligt för mig att bedriva forskning på ett sätt som passar mitt eget ämne.
Tutkari är viktig
Arbetsstället vid ÅUCS-stiftelsens forskningsenhet, Tutkari, har varit guldvärderad. Jag har skrivit hela min doktorsavhandling som stipendieforskare och har därför inte haft något arbetsutrymme via mitt avlönade arbete. Tutkari är på många sätt en utmärkt plats att arbeta på: Där finns trivsamma och funktionella lokaler med datorer, printrar och universitetets nätverksanslutningar och utrymme för förvaring av papper, mappar och böcker. Det är lugnt, men man träffar folk ändå.
Tutkari erbjuder också en möjlighet att nätverka och uppleva arbetsgemenskapens fördelar, såsom att dela med sig av glädje och grått i forskningsarbetet, lunchpauser i gruppen och att fira tillsammans för att fira såväl akademiska prestationer som vårens ankomst. Arbetsgemenskapens medlemmar byts visserligen tidvis ut i snabb takt, eftersom många stannar på Tutkaribara några veckor eller några månader eller besöker platsen vid olika tidpunkter.
Flera aktörer och fortbildare
Johanna Olli har utöver sitt arbete som skötare undervisat i vård av barn och unga vid Åbo yrkeshögskola och arbetat som fortbildare. Hon har varit forskningsassistent och assistent vid institutionen för vårdvetenskap vid Åbo universitet (?) och undervisat bl.a. i kvalitativa forskningsmetoder och hälsokunskap samt handlett och utvärderat proseminariearbeten och pro gradu-avhandlingar.
Jag anser att min arbetserfarenhet också är en viktig del av frivillig- och förtroendeuppdragen, såsom grundandet och utvecklingen av Barnneurologiska skötare rf. Jag var ordförande för föreningen i sex år, och är nu en aktiv medlem. Jag har varit aktiv i vetenskapliga sällskap såsom Vårdvetenskapliga Forskningssällskapet rf och Barndomsforskningssällskapet och nätverk, såsom Barnperspektivforskare –antingen i ledningsgrupperna eller som aktiv medlem. Jag har skrivit bloggen Terveyttä tieteestä och även varit chefredaktör för webbtidningen Lasten asialla i flera år.
Forskningsinformationen ska föras ut till praktiken
Johanna Olli betonar forskarens ansvar att sprida information även utanför vetenskapskretsarna.
Att föreläsa och skriva allmänfattliga artiklar är naturligtvis tid bort från själva forskningen. Men om man anser att det man lärt sig av forskningen är viktigt, hur kan man då låta bli att berätta det för andra? Jag anser också att det är mycket värdefullt att jag till exempel under utbildningstillfällen och på sociala medier själv får lära mig om vilka tankar mina undersökningar väcker hos personer som arbetar med barn med funktionsnedsättning och hur de upplever saker. Det är också en av de fina aspekterna av långsam forskning: man hinner få och ge mycket. Man hinner så frön av nya tankar omkring sig vartefter man själv hittar dem.
I framtiden kommer Johanna Olli att utveckla vårdarbetet genom att utbilda, skriva och konsultera. Hon klarar knappast av att helt lämna forskningen, även om hon inte har för avsikt att forska på heltid.